När jag ser tillbaka på mitt liv så är det hösten 2017 som jag upplever som den absolut värsta perioden i mitt liv.
En helt vanlig höstdag. Jag kom hem från jobbet. Gick som vanligt till brevlådan. Tänk att jag aldrig hade kunnat ana att ett enda brev skulle välta omkull hela min tillvaro. Men där var det. Brevet som fick mig att skynda mig in. Men det var svårt att skynda mig, för min kropp ville bara falla ihop. Men jag lyckades i alla fall komma in i lägenheten, kasta av mig jackan och sparka av mig skorna innan jag med darrande händer öppnade brevet.
Det enda jag kunde förmå mig att läsa var de ord som skrek mot mig - "Stämning" och "Ensam vårdnad".
Den kvällen kollapsade min kropp totalt. Jag vrålade ut min sorg med en flod av tårar. Mina ben bar mig inte längre, så jag blev sittandes på golvet. Min hjärna ville bara fly. Hela jag ville bara fly. Under en lång tid kunde jag inte ens stå upp, än mindre gå. Jag tvingades krypa bort från hallen.
Dagen efter sjukskrev jag mig. Det enda jag kunde göra var att gråta, gråta och gråta...
Under väldigt lång tid var jag arg, besviken och ledsen.
Jag kände att jag aldrig skulle förstå hur en människa kunde göra något sådant.
Hur kunde man utsätta barn för att tvingas välja mellan sina föräldrar?
Hur kunde man vara så elak att man tvingade mig att försöka förlika mig med tanken att kanske aldrig mer få se mina barn?
Vad är det för en ond människa som gör något sådant?
Många år gick, faktiskt närmare bestämt 7 år.
Långsamt började jag inse att min ilska och besvikelse bara skadade mig själv...
Nästa våg av sorg kom under våren 2020 när mitt ena barn valde att bo bara hos sin pappa.
En annan sorg kom när mitt andra barn, ett år senare, valde att bo bara hos mig.
Jag hade önskat att båda mina barn hade velat träffa både sin pappa och mig lika mycket - eller åtminstone oftare än hur det har blivit.
Under livet får vi alla uppleva sorger och besvikelser.
Men en viktig sak som jag har lärt mig de senaste åren är att livet verkligen händer för oss, och inte emot oss.
Det handlar om att vi behöver jobba med oss själva och vår tolkning av oss själva och livet.
Jag gjorde det genom att bl.a. lyssna på Johannes Hansens podcast.
Han sa ungefär såhär: "Så länge som din story inte för dig framåt så är ingen intresserad av höra den.
Annat som hjälpte mig var när jag hittade Strive Platform, där jag kunde berätta om mina trauman och på så sätt börja läka ännu mer samt även kunna hjälpa andra i liknande sits.
Jag har lärt mig massor, främst om mig själv.
En sak är att jag har behövt lyssna mer på mitt hjärta än på mitt ego.
Mitt ego har bara hållit mig fastkedjad vid min ilska, besvikelse och sorg.
Mitt hjärta har låtit mig få känna alla känslor men har sedan hjälpt mig att se saker och ting ur andra, mer kärleksfulla och utvecklande, perspektiv.
Låter det flummigt?
Det är faktiskt inte så flummigt.
Tänk såhär istället...
Om du ser saker och ting ur ett egoistiskt perspektiv så bryr du dig ju inte om dina medmänniskor utan enbart dig själv och dina egna intressen.
Om du ser saker ur ett kärleksfullt perspektiv så tänker, och ser, du istället helheten och försöker agera utifrån vad som skulle kunna vara det bästa för alla.
Vilket vore bäst?
Jag vill betona att jag är långt ifrån klar med mina egna personliga utveckling. Men jag lär mig hela tiden, och vårdnadstvisterna som varit har fått mig att växa.
Jag har lärt mig att våga ha lösa tyglar gentemot mina barn. Att sluta lyssna på egot när det gäller dem och låta de ta sina egna beslut.
Jag hyser inget agg gentemot den person som stämde mig.
Jag ogillar handlingen, men inte personen.
Anledningen är att personen ifråga är en viktig del i mina barns liv.
På det stora hela kan jag även förstå handlingen.
Däremot anser jag att det inte finns några ursäkter.
Så jag förlåter personen.
Jag förlåter inte handlingen.
Det är skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar