Förföljaren

Var vi än går, var vi än är, så har vi en förföljare. Visste du det? Ja, du också. 
Din, och min, förföljare är skuggan. 

Jag kan ju bara utgå från mig själv när jag talar om skuggan. 
Men kanske känner du igen dig lite?

Min skugga bär på en massa egenskaper som ofta placeras i det dåliga facket. 
Den bär på ilska, sorg, besvikelse...
Riktigt dåliga känslor.

Som jag skrev i början så kommer skuggan alltid att finnas kvar. 
Visst, du kan tillfälligt ta bort den genom att vandra i fullkomligt ljus. Men det orkar du bara ett tag. Kanske några år, om du har tur. 
Jag har provat. Ljuset spricker till slut upp, och släpper in skuggan. Då har skuggan varit undanskuffad under så lång tid att den överrumplar dig med sitt bottenlösa mörker. 
Då vandrar du, bokstavligt talat, i skuggan istället. Ljuset försvinner helt.

Det är okej att gå i skuggornas dal en tid. 
Men det är bara nyttigt om du vågar se skuggan för vad den är. 
Väljer du istället att inte försöka bli vän med din skugga så sänker den dig till de lägsta trakterna, där varken ljus eller skugga existerar. Det är där som du själv knappt existerar. Du blir avtrubbad. Apatisk till livet.  

Vem är det som har bestämt vilka egenskaper och känslor som ska vara dåliga?

Om jag är arg, och om jag är medveten om hur jag känner, så kan jag använda kraften i ilskan till att bli produktiv. Ilskan kan få mig fortsätta kämpa. 

Mina tårar rensar ur min själ på ett helt fantastiskt och läkande sätt. 
Upplever du också det?

Om du aldrig skulle bli arg eller ledsen, hur hade ditt liv då sett ut?
Hade du då aldrig dragit gränser, aldrig sagt ifrån, aldrig fått rensa själen...?
Hade du då gett upp vid minsta motgång?

Vad gör dina så kallade dåliga känslor för dig?
Vem är du, med både dina bra och dåliga egenskaper?
Vad händer när du hittar balansen mellan ditt ljus och din skugga?
Vad händer när du förnekar ditt ljus eller din skugga?

Din, och min, förföljare finns alltid där. 
Den är inte mot oss. 
Skuggan finns för oss.