... Eller kanske rättare sagt, icke-kärlek...
När jag har varit hemma i snart en vecka, med en ond axel, så har det gett mig tid att reflektera en hel del.
Jag kom att tänka på de perioder som jag har varit med på dejtingsidor, när jag har dejtat och när jag har varit i relationer.
De senaste åren har jag insett att jag aldrig har älskat någon på "riktigt". Jag har trott att jag har älskat och har definitivt haft en ärlig intention att bygga en relation med männen i fråga. Men med facit i hand har jag insett det jag har trott varit kärlek har varit allt annat än det...
Jag vill gå till dejtingdjungeln ett ögonblick.
Det finns gratissidor och betalsidor. Jag har provat båda. Dock inte många, då jag inte hyser särskilt stor tilltro till att hitta min rätte där. Sorgligt nog har mina aningar ständigt bekräftats.
"Tjena snygging"
"Hur kan jag bjuda dig på middag hos mig?"
"Hoppla"
Ovan är några exempel på hur män har tagit kontakt med mig. Alltså deras första kontakt med mig. Och dessa är enbart ett litet urval från en mängd meddelanden som kom till mig varje dag...
Några få män var artiga och trevliga och kunde föra diskussioner på en vettig och faktiskt djup nivå.
En man, som jag hade kontakt med under några dagar, visade senare tydligt att han ville sova över hos mig den första dejten. Jag vägrade såklart. Det resulterade i att han skulle polisanmäla mig för att han hade slösat tid på mig...
En annan man frågade om han fick skicka en bild på sin snopp. Jag sa såklart nej. Då beskrev han den för mig...
En tredje man, som jag hade haft kontakt med i skrift under en lite längre period, hade intresse av att ses. Jag hade varit tydlig med min övervikt och det fanns bilder på mig i helfigur. Men när det gick upp för den mannen att jag hade mycket övervikt så sa han "Det var synd att jag började skriva med dig, för jag tyckte det var roligt att skriva med dig"...
Jag lägger inga värderingar kring ovan mäns beteenden och ageranden. Men något som jag definitivt har insett är att det tycks vara väldigt svårt att hitta en man som faller först och främst för insidan. Jag själv har alltid fallit för insidan. Jämt. Jag har dejtat korta, långa, tjocka, smala... De som jag har fattat intresse för har jag uppskattat att prata med, djupa samtal.
Min uppfattning är att dejtingvärlden rymmer en massa ångest, anknytningsproblematik, bekräftelsebehov och en enorm fixering vid det yttre och sex. Där rymmer även desperation.
Varför ska jag vilja vara med en man som anser att jag inte duger åt honom som överviktig?
Vad händer då när jag blir gammal och rynkig? Om jag blir sjuk?
Jag har återkommande funderat över anledningarna till min övervikt. De är flera. En anledning tror jag handlar om det att jag vägrar bli älskad för mitt utseende. Självklart gillar jag att känna mig sexig och attraktiv. Självklart vill jag att en eventuell partner ska uppfatta mig så. Men jag vill verkligen inte att mitt yttre ska vara det som en man faller för först. För min kropp är inte jag. Den är inte jag.
De relationer jag har varit i har, enligt min upplevelse och tolkning, handlat om bl.a. anknytningsproblem och bekräftelsebehov. Jag kan såklart enbart se det ur mitt perspektiv. Enligt mig så har ingen av mina relationer handlat om djup och äkta kärlek - varken från mig eller mannen.
Genom mina erfarenheter av dejtingvärlden, även om besöken där varit ganska kortvariga, så ser jag där väldigt många trasiga själar som tror att en partner ska kunna laga deras trasighet. Väldigt många män (jag dejtar ju enbart män, så kan bara uttala mig om dem) som inte vet hur man bemöter en kvinna på ett respektabelt sätt. Väldigt många män som bara vill knulla. Väldigt många män som antagligen aldrig kommer att våga se sig själv i spegeln för att ta hand om sina inre sår, om sina inre barn.
Det jag då kommer till är uppväxten och samhället. Det är ju bl.a. de två aspekterna som formar oss genom uppväxten.
Alla dessa män som går runt med sår inom sig, en skadad anknytning, desperation, bekräftelsebehov och ångest...
Samhället som talar om för oss att vi kvinnor bara duger om vi har ett visst BMI och har en slät hy, inga skavanker nånstans...
Är det konstigt att männen kan vara så brutalt respektlösa...?
Är det konstigt att kvinnor kämpar, ibland till döds, med att bli sexiga för männens skull..?
Tack och lov har jag även fått äran att möta män som faktiskt vågar se sig själv i spegeln och ta hand om sina mönster och sår. Så jag vill verkligen betona att jag aldrig drar alla män över en kam.
Jag har börjat min hälsoresa. Jag går ned i vikt, även om det tar tid.
Jag ska börja yoga och simma, skonsamma träningsformer för min tunga kropp.
Den dagen jag väl är smalare (vill inte bli pinnsmal, men självklart hälsosam)...
Vad händer då om en man fattar intresse för mig?
Hur ska jag kunna lita på att den mannen faller för mitt inre, och inte för mitt yttre?
Jag vill bara bli älskad för den jag är i själ och hjärta. Aldrig för hur jag ser ut.
Äkta kärlek för mitt inre.
Det är det enda som betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar