Förföljaren

Var vi än går, var vi än är, så har vi en förföljare. Visste du det? Ja, du också. 
Din, och min, förföljare är skuggan. 

Jag kan ju bara utgå från mig själv när jag talar om skuggan. 
Men kanske känner du igen dig lite?

Min skugga bär på en massa egenskaper som ofta placeras i det dåliga facket. 
Den bär på ilska, sorg, besvikelse...
Riktigt dåliga känslor.

Som jag skrev i början så kommer skuggan alltid att finnas kvar. 
Visst, du kan tillfälligt ta bort den genom att vandra i fullkomligt ljus. Men det orkar du bara ett tag. Kanske några år, om du har tur. 
Jag har provat. Ljuset spricker till slut upp, och släpper in skuggan. Då har skuggan varit undanskuffad under så lång tid att den överrumplar dig med sitt bottenlösa mörker. 
Då vandrar du, bokstavligt talat, i skuggan istället. Ljuset försvinner helt.

Det är okej att gå i skuggornas dal en tid. 
Men det är bara nyttigt om du vågar se skuggan för vad den är. 
Väljer du istället att inte försöka bli vän med din skugga så sänker den dig till de lägsta trakterna, där varken ljus eller skugga existerar. Det är där som du själv knappt existerar. Du blir avtrubbad. Apatisk till livet.  

Vem är det som har bestämt vilka egenskaper och känslor som ska vara dåliga?

Om jag är arg, och om jag är medveten om hur jag känner, så kan jag använda kraften i ilskan till att bli produktiv. Ilskan kan få mig fortsätta kämpa. 

Mina tårar rensar ur min själ på ett helt fantastiskt och läkande sätt. 
Upplever du också det?

Om du aldrig skulle bli arg eller ledsen, hur hade ditt liv då sett ut?
Hade du då aldrig dragit gränser, aldrig sagt ifrån, aldrig fått rensa själen...?
Hade du då gett upp vid minsta motgång?

Vad gör dina så kallade dåliga känslor för dig?
Vem är du, med både dina bra och dåliga egenskaper?
Vad händer när du hittar balansen mellan ditt ljus och din skugga?
Vad händer när du förnekar ditt ljus eller din skugga?

Din, och min, förföljare finns alltid där. 
Den är inte mot oss. 
Skuggan finns för oss. 

Låt oss tala om kärlek...

 ... Eller kanske rättare sagt, icke-kärlek... 


När jag har varit hemma i snart en vecka, med en ond axel, så har det gett mig tid att reflektera en hel del. 
Jag kom att tänka på de perioder som jag har varit med på dejtingsidor, när jag har dejtat och när jag har varit i relationer. 

De senaste åren har jag insett att jag aldrig har älskat någon på "riktigt". Jag har trott att jag har älskat och har definitivt haft en ärlig intention att bygga en relation med männen i fråga. Men med facit i hand har jag insett det jag har trott varit kärlek har varit allt annat än det... 

Jag vill gå till dejtingdjungeln ett ögonblick. 
Det finns gratissidor och betalsidor. Jag har provat båda. Dock inte många, då jag inte hyser särskilt stor tilltro till att hitta min rätte där. Sorgligt nog har mina aningar ständigt bekräftats. 

"Tjena snygging"
"Hur kan jag bjuda dig på middag hos mig?"
"Hoppla"

Ovan är några exempel på hur män har tagit kontakt med mig. Alltså deras första kontakt med mig. Och dessa är enbart ett litet urval från en mängd meddelanden som kom till mig varje dag... 

Några få män var artiga och trevliga och kunde föra diskussioner på en vettig och faktiskt djup nivå. 
En man, som jag hade kontakt med under några dagar, visade senare tydligt att han ville sova över hos mig den första dejten. Jag vägrade såklart. Det resulterade i att han skulle polisanmäla mig för att han hade slösat tid på mig...
   En annan man frågade om han fick skicka en bild på sin snopp. Jag sa såklart nej. Då beskrev han den för mig... 
   En tredje man, som jag hade haft kontakt med i skrift under en lite längre period, hade intresse av att ses. Jag hade varit tydlig med min övervikt och det fanns bilder på mig i helfigur. Men när det gick upp för den mannen att jag hade mycket övervikt så sa han "Det var synd att jag började skriva med dig, för jag tyckte det var roligt att skriva med dig"...

Jag lägger inga värderingar kring ovan mäns beteenden och ageranden. Men något som jag definitivt har insett är att det tycks vara väldigt svårt att hitta en man som faller först och främst för insidan. Jag själv har alltid fallit för insidan. Jämt. Jag har dejtat korta, långa, tjocka, smala... De som jag har fattat intresse för har jag uppskattat att prata med, djupa samtal. 

Min uppfattning är att dejtingvärlden rymmer en massa ångest, anknytningsproblematik, bekräftelsebehov och en enorm fixering vid det yttre och sex. Där rymmer även desperation. 

Varför ska jag vilja vara med en man som anser att jag inte duger åt honom som överviktig?
Vad händer då när jag blir gammal och rynkig? Om jag blir sjuk? 

Jag har återkommande funderat över anledningarna till min övervikt. De är flera. En anledning tror jag handlar om det att jag vägrar bli älskad för mitt utseende. Självklart gillar jag att känna mig sexig och attraktiv. Självklart vill jag att en eventuell partner ska uppfatta mig så. Men jag vill verkligen inte att mitt yttre ska vara det som en man faller för först. För min kropp är inte jag. Den är inte jag. 

De relationer jag har varit i har, enligt min upplevelse och tolkning, handlat om bl.a. anknytningsproblem och bekräftelsebehov. Jag kan såklart enbart se det ur mitt perspektiv. Enligt mig så har ingen av mina relationer handlat om djup och äkta kärlek - varken från mig eller mannen. 

Genom mina erfarenheter av dejtingvärlden, även om besöken där varit ganska kortvariga, så ser jag där väldigt många trasiga själar som tror att en partner ska kunna laga deras trasighet. Väldigt många män (jag dejtar ju enbart män, så kan bara uttala mig om dem) som inte vet hur man bemöter en kvinna på ett respektabelt sätt. Väldigt många män som bara vill knulla. Väldigt många män som antagligen aldrig kommer att våga se sig själv i spegeln för att ta hand om sina inre sår, om sina inre barn. 
   Det jag då kommer till är uppväxten och samhället. Det är ju bl.a. de två aspekterna som formar oss genom uppväxten. 

Alla dessa män som går runt med sår inom sig, en skadad anknytning, desperation, bekräftelsebehov och ångest... 
   Samhället som talar om för oss att vi kvinnor bara duger om vi har ett visst BMI och har en slät hy, inga skavanker nånstans... 
   Är det konstigt att männen kan vara så brutalt respektlösa...? 
   Är det konstigt att kvinnor kämpar, ibland till döds, med att bli sexiga för männens skull..?


Tack och lov har jag även fått äran att möta män som faktiskt vågar se sig själv i spegeln och ta hand om sina mönster och sår. Så jag vill verkligen betona att jag aldrig drar alla män över en kam. 

Jag har börjat min hälsoresa. Jag går ned i vikt, även om det tar tid. 
Jag ska börja yoga och simma, skonsamma träningsformer för min tunga kropp. 

Den dagen jag väl är smalare (vill inte bli pinnsmal, men självklart hälsosam)... 
Vad händer då om en man fattar intresse för mig?
Hur ska jag kunna lita på att den mannen faller för mitt inre, och inte för mitt yttre?

Jag vill bara bli älskad för den jag är i själ och hjärta. Aldrig för hur jag ser ut. 
Äkta kärlek för mitt inre.
Det är det enda som betyder något. 

 

Vårdnadstvist - om att sluta lyssna på mitt ego

När jag ser tillbaka på mitt liv så är det hösten 2017 som jag upplever som den absolut värsta perioden i mitt liv. 
   En helt vanlig höstdag. Jag kom hem från jobbet. Gick som vanligt till brevlådan. Tänk att jag aldrig hade kunnat ana att ett enda brev skulle välta omkull hela min tillvaro. Men där var det. Brevet som fick mig att skynda mig in. Men det var svårt att skynda mig, för min kropp ville bara falla ihop. Men jag lyckades i alla fall komma in i lägenheten, kasta av mig jackan och sparka av mig skorna innan jag med darrande händer öppnade brevet. 
   Det enda jag kunde förmå mig att läsa var de ord som skrek mot mig - "Stämning" och "Ensam vårdnad".

Den kvällen kollapsade min kropp totalt. Jag vrålade ut min sorg med en flod av tårar. Mina ben bar mig inte längre, så jag blev sittandes på golvet. Min hjärna ville bara fly. Hela jag ville bara fly. Under en lång tid kunde jag inte ens stå upp, än mindre gå. Jag tvingades krypa bort från hallen. 
   Dagen efter sjukskrev jag mig. Det enda jag kunde göra var att gråta, gråta och gråta...

Under väldigt lång tid var jag arg, besviken och ledsen. 
Jag kände att jag aldrig skulle förstå hur en människa kunde göra något sådant. 
Hur kunde man utsätta barn för att tvingas välja mellan sina föräldrar? 
Hur kunde man vara så elak att man tvingade mig att försöka förlika mig med tanken att kanske aldrig mer få se mina barn? 
Vad är det för en ond människa som gör något sådant?

Många år gick, faktiskt närmare bestämt 7 år.
Långsamt började jag inse att min ilska och besvikelse bara skadade mig själv...

Nästa våg av sorg kom under våren 2020 när mitt ena barn valde att bo bara hos sin pappa. 
En annan sorg kom när mitt andra barn, ett år senare, valde att bo bara hos mig. 
Jag hade önskat att båda mina barn hade velat träffa både sin pappa och mig lika mycket - eller åtminstone oftare än hur det har blivit.

Under livet får vi alla uppleva sorger och besvikelser.
Men en viktig sak som jag har lärt mig de senaste åren är att livet verkligen händer för oss, och inte emot oss. 
Det handlar om att vi behöver jobba med oss själva och vår tolkning av oss själva och livet. 
Jag gjorde det genom att bl.a. lyssna på Johannes Hansens podcast. 
Han sa ungefär såhär: "Så länge som din story inte för dig framåt så är ingen intresserad av höra den. 
Annat som hjälpte mig var när jag hittade Strive Platform, där jag kunde berätta om mina trauman och på så sätt börja läka ännu mer samt även kunna hjälpa andra i liknande sits. 

Jag har lärt mig massor, främst om mig själv. 
En sak är att jag har behövt lyssna mer på mitt hjärta än på mitt ego. 
Mitt ego har bara hållit mig fastkedjad vid min ilska, besvikelse och sorg. 
Mitt hjärta har låtit mig få känna alla känslor men har sedan hjälpt mig att se saker och ting ur andra, mer kärleksfulla och utvecklande, perspektiv.
Låter det flummigt?
   Det är faktiskt inte så flummigt. 
Tänk såhär istället... 
Om du ser saker och ting ur ett egoistiskt perspektiv så bryr du dig ju inte om dina medmänniskor utan enbart dig själv och dina egna intressen. 
Om du ser saker ur ett kärleksfullt perspektiv så tänker, och ser, du istället helheten och försöker agera utifrån vad som skulle kunna vara det bästa för alla.
   Vilket vore bäst?

Jag vill betona att jag är långt ifrån klar med mina egna personliga utveckling. Men jag lär mig hela tiden, och vårdnadstvisterna som varit har fått mig att växa. 
   Jag har lärt mig att våga ha lösa tyglar gentemot mina barn. Att sluta lyssna på egot när det gäller dem och låta de ta sina egna beslut. 

Jag hyser inget agg gentemot den person som stämde mig. 
Jag ogillar handlingen, men inte personen. 
Anledningen är att personen ifråga är en viktig del i mina barns liv. 
På det stora hela kan jag även förstå handlingen.
Däremot anser jag att det inte finns några ursäkter. 
Så jag förlåter personen.
Jag förlåter inte handlingen.
Det är skillnad.