"Det finns många överviktiga som bär på trauman, och som har blivit överviktiga för att de försöker skydda sig själva..."
I november 2022 var jag och min kompis på Hälsomässan. Vi lyssnade bl.a. på Stina Wollter och Erik Hemmingsson. När de sa att många överviktiga bär på trauman, och att lägga på sig vikt kan vara ett sätt att försöka försvara sig själv, så var det som om polletten trillade ner.
Den senaste tiden har minnen från barndomen kommit tillbaka till mig. Minnen, som jag har förstått, har varit traumatiska och som har handlat om min sexualitet. Det finns saker som jag inte har berättat för någon, och som jag mycket troligt inte heller kommer berätta därför att det känns alldeles för jobbigt. Dessutom är jag själv ganska förvirrad gällande det som har hänt. Ibland känns det bara som en otäck mardröm. En annan orsak till varför jag känner att jag lika gärna kan hålla tyst om det är för att det hände för så otroligt många år sedan. Det finns inget annat att göra än att jag ska se till att läka mig själv ordentligt.
Om jag ändå aldrig kommer berätta, varför skriver jag då detta inlägg? Jo, jag tänker att det kanske kan få fler överviktiga att känna att det kan ligga något i detta så att vi alla sedan kanske kan få bukt med vår övervikt - när vi har vågat närma oss våra trauman och bearbetat dem...
Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att det finns två händelser som har varit traumatiska för mig, och de båda har varit av sexuell natur. Jag vill betona att detta skedde utanför familjen! Båda händelserna inträffade när jag var liten, kanske nånstans i 7-12 årsåldern. Jag minns inte helt säkert, men jag var inte gammal. I båda fallen var det män som förgrep sig på mig, på olika sätt.
Jag har försökt glömma, och har lyckats glömma under många många år. Men de senaste månaderna kom minnena tillbaka. Och när vi var på Hälsomässan så upplevde jag det som om det de sa var sant - att man (omedvetet) blir överviktig för att försöka försvara sig, sin kropp... Det känns i alla fall sant, för mig.
Under uppväxten har olika män, på olika sätt, tydligt visat att de har tagit för givet att min kropp varit deras ägodel. De händelserna jag minns, förutom de två under min tidiga barndom, är de tillfällen då män har tagit mig på brösten, under en fest var det en man som tog mig mellan benen när han passerade mig, på mitt jobb blev jag tagen i rumpan av en manlig kund när jag inte ville äta middag med honom... Jag har blivit hotad om att bli polisanmäld när jag inte ville träffa en man... När jag har avslutat relationer, eller avslutat dejting, så har jag blivit förlöjligad, förminskad, hotad, trakasserad, förtalad, anmäld till soc, stämd två gånger...
Det känns som många män har väldigt svårt att ta ett nej, som tror att en kvinnas kropp är enbart till för deras njutning, att det är okej att använda sig av makt gentemot oss kvinnor m.m... Vad är det som gör att så många män tycks bli så otroligt kränkta när en kvinna inte vill ha honom? Vad är det som gör att de börjar bete sig som svin...?
Tyvärr är ju detta något som väldigt många kvinnor fått erfara genom sina liv.
Jag tycker verkligen inte att det är det minsta konstigt att många kvinnor, däribland jag, förlorar tilliten till män...
Tyvärr dras ju då även de bra männen med i skiten, vilket såklart inte är rätt. Men det tar tid att våga lita på en man igen. Samtidigt så behöver man själv inse vilket mönster man har följt genom livet - att man t.ex. har fallit för dessa omogna och lättkränkta män - och bryta mönstret för att kunna gå nya, och bättre, vägar. Något som ofta tar flera år...
Jag har i alla fall under den senaste tiden verkligen funderat på det som Stina och Erik sa på mässan, att många överviktiga vill försvara sin kropp... När minnena kom tillbaka så var det något som jag började tänka på - att jag försökt försvara min kropp - och när Stina och Erik sa exakt det så var det som om det kändes så sant. För hela mitt liv har män, mer eller mindre, jagat mig enbart för mitt yttre. När jag var yngre uppskattade jag det, för då sökte jag bekräftelse. Men ju äldre jag har blivit desto mer har jag avskytt alla dessa komplimanger om mitt yttre. Jag ogillar även skarpt att män tar kontakt och vill lära känna mig enbart för att de har sett mitt ansikte. Det händer att jag då har kunnat bli av med flera när jag har visat en helbild på mig själv och min övervikt, något som jag har tyckt varit skönt. Alltså, jag har försökt bli av med de ytliga männen genom att se till att de flyr från min kropp istället för att dras till den. Ja, det känns som att det har varit en bidragande orsak till min övervikt. Jag har desperat velat hitta den där mannen som ser mitt inre, så jag har försökt få alla andra män att aldrig ens ta kontakt. Det har dock inte fungerat... Lik förbannat dras män till mig, enbart för att de har sett bild på mig... Det fanns en tid då jag började gömma mig, visade inga bilder och blev anonym offentligt. Enbart för att gömma mig för dessa svinaktiga män...
Men så fick jag nog. Ingen man ska tvinga mig att gömma mig, bara för att de tänker med det de har mellan benen. Ingen man ska utöva makt över mig och låta sin omogenhet och lättkränkthet gå ut över mig. Kan du, som man, inte ta ett nej eller förstå var gränsen går så är det du som har problem. Aldrig kvinnan.
Det som jag, och andra kvinnor med mig, behöver jobba på är att bryta gamla mönster och lära oss att våga lita på män igen. Lära oss att det finns bra och fina män därute, som är lediga.
Vi behöver förstå oss själva, förstå varför vi skadar oss själva och våra kroppar. Sedan bryta mönstret även där. Varför dras vi till "bad guys"? Varför dras vi till män som är omogna och som behöver bli omhändertagna?
Jag har insett att jag, tyvärr, behöver acceptera att män kommer fortsätta dras till mitt yttre. Jag behöver bearbeta mina gamla mönster och bryta dem. Kanske kan jag nu då satsa på min hälsa för min egen skull, kanske kan jag äntligen sluta försvara min kropp så att jag så småningom slipper vara överviktig.
Mina gamla mönster, och mina mer eller mindre traumatiska upplevelser, har gjort att jag de senare åren har varit cynisk mot intresserade män och ganska svårflirtad. Jag tänker dock inte be om ursäkt för det, för jag vet att de som jag har avvisat inte alls har varit rätt för mig. Jag tror nämligen starkt på att man drar till sig de människor som befinner sig på en liknande energinivå som en själv. Eftersom jag själv har befunnit mig i mina gamla mönster så har jag då såklart dragit till mig män som varit fel.
Det är viktigt att vi kvinnor tidigt sätter gränser och säger ifrån om det känns fel.
Det är viktigt att män, tidigt, får lära sig att en kvinnas kropp aldrig är ett sexobjekt.
Självklart är inte mäns kroppar heller ett sexobjekt.
Är man två, som är överens om att man enbart vill se det så, varsågod.
Men om man söker mer än bara sex så behöver man hitta den där partnern som befinner sig på samma våglängd.
Hitta och förstå dina mönster. Jobba med, och bearbeta, dina mönster. Kvinna som man. Man som kvinna. Våga vara sårbar. Våga lära känna dig själv. I alla fall om du söker den där djupa kärleken, den där två själar faller för varandra. Det är den kärleken som jag söker. Det tog mig dock halva livet att förstå det. Sedan ytterligare flera år för att jobba med dem, mönstren.
Om du enbart vill ha det där ytliga, bara sex. Varsågod.
Men ta inte kontakt med mig.
Det jag har blivit utsatt för är vad väldigt många kvinnor utsätts för.
Tacka fan för att vi har svårt för att lita på män...
Men det är viktigt att vi fortsätter stå starka, fortsätter sätta gränser och säga nej.
En dag kommer den partnern som ser oss, verkligen ser oss. Den som faller för vår själ istället för vår kropp.
Det är det hoppet jag lever på i alla fall.
Och tills han med stort H dyker upp, så fortsätter jag göra allt jag kan för att leva mitt liv så fullt ut jag bara kan. För om mitt livs kärlek aldrig skulle dyka upp, så vill jag verkligen känna att jag har levt mitt liv. Det innebär att aldrig låta mig kuvas av en man igen, aldrig låta en man påverka mig så pass att jag känner att jag måste gömma mig och vara anonym.
Jag hoppas att du inte ser detta inlägg som något deprimerande, utan snarare att det kan ge dig - som haft dåliga upplevelser och erfarenheter - en påminnelse om att du inte är ensam. Att du kan ta dig upp igen och stå starkare än någonsin. Att du har rätt att leva ditt liv så fullt ut du bara kan.
Tack för att du läste!
Jag önskar dig allt gott och att du har fått en fin start på det nya året!
