Ibland är livet verkligen bara så vackert, i all sin enkelhet…
Det var så tyst och fridsamt där jag satt för några timmar sedan.
Bara någon enstaka bil hördes då och då från vägen längre bort.
Jag hade valt att luta mig mot en stor sten och blicka ut över ängen, himlen och träden.
Jag blundade, andades djupt.
Så mindes jag den period i mitt liv när jag hade känt att jag inte orkade finnas kvar längre. Det var inte bara en, utan flera gånger, som jag hade tankar om att sluta leva…
Den perioden upplevde jag bland det värsta hittills…
Så mycket sorg, ilska, frustration, maktlöshet och hjälplöshet som jag kände då…
Så många jobbiga känslor som for inuti mig som en stormvind.
En storm som varade i sju evighetslånga år.
En storm orsakad av att jag tvingades in i vårdnadstvist, inte bara en gång utan två gånger…
Då fanns det många stunder som jag inte ville leva längre.
För smärtan som skar inom mig av att se mina barn må så dåligt – och att jag inte hade styrka nog att stötta dem, för att jag ständigt trycktes ner av andra – gjorde så ont att jag då inte mäktade med att känna…
Ikväll satt jag där på stenen och kände tacksamhet.
Jag reste mig upp och tog några steg längre ut på ängen.
Viskande sa jag ”Jag är så tacksam för att jag valde livet… Tack för att jag får uppleva allt detta… Jag vill inte missa en minut...!”
Tystnaden, som hade varat ända tills då, bröts av att en fågel kvittrade till bland träden.
Djup kärlek fyllde mig och jag berördes till tårar. Tårar av ren lycka. Det var tyst en stund, men så hörde jag åter hur fågeln kvittrade. Denna gång hörde jag hur fågelns sång förflyttade sig mot stigen jag hade kommit ifrån. Långsamt tog jag några steg tillbaka mot stigen, men tvingades stanna då fler tårar letade sig fram. Jag blundade och andades djupt och lugnt, välkomnade känslan av tacksamhet och lycka. Ett prassel fick mig att öppna ögonen. Där, ganska nära, stod ett rådjur och betraktade mig. Kärlek bubblade upp inom mig igen. Kärlek till att jag, i den tidigare så länge tysta skogen, fick två sådana direkta svar på mina tacksamma viskningar.
Ibland är livet verkligen bara så vackert, i all sin enkelhet… 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar