Att förändras för sin egen skull

 

"Det finns många överviktiga som bär på trauman, och som har blivit överviktiga för att de försöker skydda sig själva..."

I november 2022 var jag och min kompis på Hälsomässan. Vi lyssnade bl.a. på Stina Wollter och Erik Hemmingsson. När de sa att många överviktiga bär på trauman, och att lägga på sig vikt kan vara ett sätt att försöka försvara sig själv, så var det som om polletten trillade ner. 

Den senaste tiden har minnen från barndomen kommit tillbaka till mig. Minnen, som jag har förstått, har varit traumatiska och som har handlat om min sexualitet. Det finns saker som jag inte har berättat för någon, och som jag mycket troligt inte heller kommer berätta därför att det känns alldeles för jobbigt. Dessutom är jag själv ganska förvirrad gällande det som har hänt. Ibland känns det bara som en otäck mardröm. En annan orsak till varför jag känner att jag lika gärna kan hålla tyst om det är för att det hände för så otroligt många år sedan. Det finns inget annat att göra än att jag ska se till att läka mig själv ordentligt. 
   
Om jag ändå aldrig kommer berätta, varför skriver jag då detta inlägg? Jo, jag tänker att det kanske kan få fler överviktiga att känna att det kan ligga något i detta så att vi alla sedan kanske kan få bukt med vår övervikt - när vi har vågat närma oss våra trauman och bearbetat dem...

Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att det finns två händelser som har varit traumatiska för mig, och de båda har varit av sexuell natur. Jag vill betona att detta skedde utanför familjen! Båda händelserna inträffade när jag var liten, kanske nånstans i 7-12 årsåldern. Jag minns inte helt säkert, men jag var inte gammal. I båda fallen var det män som förgrep sig på mig, på olika sätt. 
   Jag har försökt glömma, och har lyckats glömma under många många år. Men de senaste månaderna kom minnena tillbaka. Och när vi var på Hälsomässan så upplevde jag det som om det de sa var sant - att man (omedvetet) blir överviktig för att försöka försvara sig, sin kropp... Det känns i alla fall sant, för mig.

Under uppväxten har olika män, på olika sätt, tydligt visat att de har tagit för givet att min kropp varit deras ägodel. De händelserna jag minns, förutom de två under min tidiga barndom, är de tillfällen då män har tagit mig på brösten, under en fest var det en man som tog mig mellan benen när han passerade mig, på mitt jobb blev jag tagen i rumpan av en manlig kund när jag inte ville äta middag med honom... Jag har blivit hotad om att bli polisanmäld när jag inte ville träffa en man... När jag har avslutat relationer, eller avslutat dejting, så har jag blivit förlöjligad, förminskad, hotad, trakasserad, förtalad, anmäld till soc, stämd två gånger...
   Det känns som många män har väldigt svårt att ta ett nej, som tror att en kvinnas kropp är enbart till för deras njutning, att det är okej att använda sig av makt gentemot oss kvinnor m.m... Vad är det som gör att så många män tycks bli så otroligt kränkta när en kvinna inte vill ha honom? Vad är det som gör  att de börjar bete sig som svin...? 

Tyvärr är ju detta något som väldigt många kvinnor fått erfara genom sina liv. 
Jag tycker verkligen inte att det är det minsta konstigt att många kvinnor, däribland jag, förlorar tilliten till män...
   Tyvärr dras ju då även de bra männen med i skiten, vilket såklart inte är rätt. Men det tar tid att våga lita på en man igen. Samtidigt så behöver man själv inse vilket mönster man har följt genom livet - att man t.ex. har fallit för dessa omogna och lättkränkta män - och bryta mönstret för att kunna gå nya, och bättre, vägar. Något som ofta tar flera år... 

Jag har i alla fall under den senaste tiden verkligen funderat på det som Stina och Erik sa på mässan, att många överviktiga vill försvara sin kropp... När minnena kom tillbaka så var det något som jag började tänka på - att jag försökt försvara min kropp - och när Stina och Erik sa exakt det så var det som om det kändes så sant. För hela mitt liv har män, mer eller mindre, jagat mig enbart för mitt yttre. När jag var yngre uppskattade jag det, för då sökte jag bekräftelse. Men ju äldre jag har blivit desto mer har jag avskytt alla dessa komplimanger om mitt yttre. Jag ogillar även skarpt att män tar kontakt och vill lära känna mig enbart för att de har sett mitt ansikte. Det händer att jag då har kunnat bli av med flera när jag har visat en helbild på mig själv och min övervikt, något som jag har tyckt varit skönt. Alltså, jag har försökt bli av med de ytliga männen genom att se till att de flyr från min kropp istället för att dras till den. Ja, det känns som att det har varit en bidragande orsak till min övervikt. Jag har desperat velat hitta den där mannen som ser mitt inre, så jag har försökt få alla andra män att aldrig ens ta kontakt. Det har dock inte fungerat... Lik förbannat dras män till mig, enbart för att de har sett bild på mig... Det fanns en tid då jag började gömma mig, visade inga bilder och blev anonym offentligt. Enbart för att gömma mig för dessa svinaktiga män... 
   
Men så fick jag nog. Ingen man ska tvinga mig att gömma mig, bara för att de tänker med det de har mellan benen. Ingen man ska utöva makt över mig och låta sin omogenhet och lättkränkthet gå ut över mig. Kan du, som man, inte ta ett nej eller förstå var gränsen går så är det du som har problem. Aldrig kvinnan. 
   Det som jag, och andra kvinnor med mig, behöver jobba på är att bryta gamla mönster och lära oss att våga lita på män igen. Lära oss att det finns bra och fina män därute, som är lediga. 
   Vi behöver förstå oss själva, förstå varför vi skadar oss själva och våra kroppar. Sedan bryta mönstret även där. Varför dras vi till "bad guys"? Varför dras vi till män som är omogna och som behöver bli omhändertagna? 

Jag har insett att jag, tyvärr, behöver acceptera att män kommer fortsätta dras till mitt yttre. Jag behöver bearbeta mina gamla mönster och bryta dem. Kanske kan jag nu då satsa på min hälsa för min egen skull, kanske kan jag äntligen sluta försvara min kropp så att jag så småningom slipper vara överviktig.  

Mina gamla mönster, och mina mer eller mindre traumatiska upplevelser, har gjort att jag de senare åren har varit cynisk mot intresserade män och ganska svårflirtad. Jag tänker dock inte be om ursäkt för det, för jag vet att de som jag har avvisat inte alls har varit rätt för mig. Jag tror nämligen starkt på att man drar till sig de människor som befinner sig på en liknande energinivå som en själv. Eftersom jag själv har befunnit mig i mina gamla mönster så har jag då såklart dragit till mig män som varit fel. 

Det är viktigt att vi kvinnor tidigt sätter gränser och säger ifrån om det känns fel. 
Det är viktigt att män, tidigt, får lära sig att en kvinnas kropp aldrig är ett sexobjekt. 
Självklart är inte mäns kroppar heller ett sexobjekt. 
Är man två, som är överens om att man enbart vill se det så, varsågod. 

Men om man söker mer än bara sex så behöver man hitta den där partnern som befinner sig på samma våglängd.
   Hitta och förstå dina mönster. Jobba med, och bearbeta, dina mönster. Kvinna som man. Man som kvinna. Våga vara sårbar. Våga lära känna dig själv. I alla fall om du söker den där djupa kärleken, den där två själar faller för varandra. Det är den kärleken som jag söker. Det tog mig dock halva livet att förstå det. Sedan ytterligare flera år för att jobba med dem, mönstren. 

Om du enbart vill ha det där ytliga, bara sex. Varsågod. 
Men ta inte kontakt med mig. 

Det jag har blivit utsatt för är vad väldigt många kvinnor utsätts för.
Tacka fan för att vi har svårt för att lita på män...
Men det är viktigt att vi fortsätter stå starka, fortsätter sätta gränser och säga nej. 
En dag kommer den partnern som ser oss, verkligen ser oss. Den som faller för vår själ istället för vår kropp.
Det är det hoppet jag lever på i alla fall. 
Och tills han med stort H dyker upp, så fortsätter jag göra allt jag kan för att leva mitt liv så fullt ut jag bara kan. För om mitt livs kärlek aldrig skulle dyka upp, så vill jag verkligen känna att jag har levt mitt liv. Det innebär att aldrig låta mig kuvas av en man igen, aldrig låta en man påverka mig så pass att jag känner att jag måste gömma mig och vara anonym.    

Jag hoppas att du inte ser detta inlägg som något deprimerande, utan snarare att det kan ge dig - som haft dåliga upplevelser och erfarenheter - en påminnelse om att du inte är ensam. Att du kan ta dig upp igen och stå starkare än någonsin. Att du har rätt att leva ditt liv så fullt ut du bara kan. 
   
Tack för att du läste! 
Jag önskar dig allt gott och att du har fått en fin start på det nya året! 

Förföljaren

Var vi än går, var vi än är, så har vi en förföljare. Visste du det? Ja, du också. 
Din, och min, förföljare är skuggan. 

Jag kan ju bara utgå från mig själv när jag talar om skuggan. 
Men kanske känner du igen dig lite?

Min skugga bär på en massa egenskaper som ofta placeras i det dåliga facket. 
Den bär på ilska, sorg, besvikelse...
Riktigt dåliga känslor.

Som jag skrev i början så kommer skuggan alltid att finnas kvar. 
Visst, du kan tillfälligt ta bort den genom att vandra i fullkomligt ljus. Men det orkar du bara ett tag. Kanske några år, om du har tur. 
Jag har provat. Ljuset spricker till slut upp, och släpper in skuggan. Då har skuggan varit undanskuffad under så lång tid att den överrumplar dig med sitt bottenlösa mörker. 
Då vandrar du, bokstavligt talat, i skuggan istället. Ljuset försvinner helt.

Det är okej att gå i skuggornas dal en tid. 
Men det är bara nyttigt om du vågar se skuggan för vad den är. 
Väljer du istället att inte försöka bli vän med din skugga så sänker den dig till de lägsta trakterna, där varken ljus eller skugga existerar. Det är där som du själv knappt existerar. Du blir avtrubbad. Apatisk till livet.  

Vem är det som har bestämt vilka egenskaper och känslor som ska vara dåliga?

Om jag är arg, och om jag är medveten om hur jag känner, så kan jag använda kraften i ilskan till att bli produktiv. Ilskan kan få mig fortsätta kämpa. 

Mina tårar rensar ur min själ på ett helt fantastiskt och läkande sätt. 
Upplever du också det?

Om du aldrig skulle bli arg eller ledsen, hur hade ditt liv då sett ut?
Hade du då aldrig dragit gränser, aldrig sagt ifrån, aldrig fått rensa själen...?
Hade du då gett upp vid minsta motgång?

Vad gör dina så kallade dåliga känslor för dig?
Vem är du, med både dina bra och dåliga egenskaper?
Vad händer när du hittar balansen mellan ditt ljus och din skugga?
Vad händer när du förnekar ditt ljus eller din skugga?

Din, och min, förföljare finns alltid där. 
Den är inte mot oss. 
Skuggan finns för oss. 

Låt oss tala om kärlek...

 ... Eller kanske rättare sagt, icke-kärlek... 


När jag har varit hemma i snart en vecka, med en ond axel, så har det gett mig tid att reflektera en hel del. 
Jag kom att tänka på de perioder som jag har varit med på dejtingsidor, när jag har dejtat och när jag har varit i relationer. 

De senaste åren har jag insett att jag aldrig har älskat någon på "riktigt". Jag har trott att jag har älskat och har definitivt haft en ärlig intention att bygga en relation med männen i fråga. Men med facit i hand har jag insett det jag har trott varit kärlek har varit allt annat än det... 

Jag vill gå till dejtingdjungeln ett ögonblick. 
Det finns gratissidor och betalsidor. Jag har provat båda. Dock inte många, då jag inte hyser särskilt stor tilltro till att hitta min rätte där. Sorgligt nog har mina aningar ständigt bekräftats. 

"Tjena snygging"
"Hur kan jag bjuda dig på middag hos mig?"
"Hoppla"

Ovan är några exempel på hur män har tagit kontakt med mig. Alltså deras första kontakt med mig. Och dessa är enbart ett litet urval från en mängd meddelanden som kom till mig varje dag... 

Några få män var artiga och trevliga och kunde föra diskussioner på en vettig och faktiskt djup nivå. 
En man, som jag hade kontakt med under några dagar, visade senare tydligt att han ville sova över hos mig den första dejten. Jag vägrade såklart. Det resulterade i att han skulle polisanmäla mig för att han hade slösat tid på mig...
   En annan man frågade om han fick skicka en bild på sin snopp. Jag sa såklart nej. Då beskrev han den för mig... 
   En tredje man, som jag hade haft kontakt med i skrift under en lite längre period, hade intresse av att ses. Jag hade varit tydlig med min övervikt och det fanns bilder på mig i helfigur. Men när det gick upp för den mannen att jag hade mycket övervikt så sa han "Det var synd att jag började skriva med dig, för jag tyckte det var roligt att skriva med dig"...

Jag lägger inga värderingar kring ovan mäns beteenden och ageranden. Men något som jag definitivt har insett är att det tycks vara väldigt svårt att hitta en man som faller först och främst för insidan. Jag själv har alltid fallit för insidan. Jämt. Jag har dejtat korta, långa, tjocka, smala... De som jag har fattat intresse för har jag uppskattat att prata med, djupa samtal. 

Min uppfattning är att dejtingvärlden rymmer en massa ångest, anknytningsproblematik, bekräftelsebehov och en enorm fixering vid det yttre och sex. Där rymmer även desperation. 

Varför ska jag vilja vara med en man som anser att jag inte duger åt honom som överviktig?
Vad händer då när jag blir gammal och rynkig? Om jag blir sjuk? 

Jag har återkommande funderat över anledningarna till min övervikt. De är flera. En anledning tror jag handlar om det att jag vägrar bli älskad för mitt utseende. Självklart gillar jag att känna mig sexig och attraktiv. Självklart vill jag att en eventuell partner ska uppfatta mig så. Men jag vill verkligen inte att mitt yttre ska vara det som en man faller för först. För min kropp är inte jag. Den är inte jag. 

De relationer jag har varit i har, enligt min upplevelse och tolkning, handlat om bl.a. anknytningsproblem och bekräftelsebehov. Jag kan såklart enbart se det ur mitt perspektiv. Enligt mig så har ingen av mina relationer handlat om djup och äkta kärlek - varken från mig eller mannen. 

Genom mina erfarenheter av dejtingvärlden, även om besöken där varit ganska kortvariga, så ser jag där väldigt många trasiga själar som tror att en partner ska kunna laga deras trasighet. Väldigt många män (jag dejtar ju enbart män, så kan bara uttala mig om dem) som inte vet hur man bemöter en kvinna på ett respektabelt sätt. Väldigt många män som bara vill knulla. Väldigt många män som antagligen aldrig kommer att våga se sig själv i spegeln för att ta hand om sina inre sår, om sina inre barn. 
   Det jag då kommer till är uppväxten och samhället. Det är ju bl.a. de två aspekterna som formar oss genom uppväxten. 

Alla dessa män som går runt med sår inom sig, en skadad anknytning, desperation, bekräftelsebehov och ångest... 
   Samhället som talar om för oss att vi kvinnor bara duger om vi har ett visst BMI och har en slät hy, inga skavanker nånstans... 
   Är det konstigt att männen kan vara så brutalt respektlösa...? 
   Är det konstigt att kvinnor kämpar, ibland till döds, med att bli sexiga för männens skull..?


Tack och lov har jag även fått äran att möta män som faktiskt vågar se sig själv i spegeln och ta hand om sina mönster och sår. Så jag vill verkligen betona att jag aldrig drar alla män över en kam. 

Jag har börjat min hälsoresa. Jag går ned i vikt, även om det tar tid. 
Jag ska börja yoga och simma, skonsamma träningsformer för min tunga kropp. 

Den dagen jag väl är smalare (vill inte bli pinnsmal, men självklart hälsosam)... 
Vad händer då om en man fattar intresse för mig?
Hur ska jag kunna lita på att den mannen faller för mitt inre, och inte för mitt yttre?

Jag vill bara bli älskad för den jag är i själ och hjärta. Aldrig för hur jag ser ut. 
Äkta kärlek för mitt inre.
Det är det enda som betyder något. 

 

Vårdnadstvist - om att sluta lyssna på mitt ego

När jag ser tillbaka på mitt liv så är det hösten 2017 som jag upplever som den absolut värsta perioden i mitt liv. 
   En helt vanlig höstdag. Jag kom hem från jobbet. Gick som vanligt till brevlådan. Tänk att jag aldrig hade kunnat ana att ett enda brev skulle välta omkull hela min tillvaro. Men där var det. Brevet som fick mig att skynda mig in. Men det var svårt att skynda mig, för min kropp ville bara falla ihop. Men jag lyckades i alla fall komma in i lägenheten, kasta av mig jackan och sparka av mig skorna innan jag med darrande händer öppnade brevet. 
   Det enda jag kunde förmå mig att läsa var de ord som skrek mot mig - "Stämning" och "Ensam vårdnad".

Den kvällen kollapsade min kropp totalt. Jag vrålade ut min sorg med en flod av tårar. Mina ben bar mig inte längre, så jag blev sittandes på golvet. Min hjärna ville bara fly. Hela jag ville bara fly. Under en lång tid kunde jag inte ens stå upp, än mindre gå. Jag tvingades krypa bort från hallen. 
   Dagen efter sjukskrev jag mig. Det enda jag kunde göra var att gråta, gråta och gråta...

Under väldigt lång tid var jag arg, besviken och ledsen. 
Jag kände att jag aldrig skulle förstå hur en människa kunde göra något sådant. 
Hur kunde man utsätta barn för att tvingas välja mellan sina föräldrar? 
Hur kunde man vara så elak att man tvingade mig att försöka förlika mig med tanken att kanske aldrig mer få se mina barn? 
Vad är det för en ond människa som gör något sådant?

Många år gick, faktiskt närmare bestämt 7 år.
Långsamt började jag inse att min ilska och besvikelse bara skadade mig själv...

Nästa våg av sorg kom under våren 2020 när mitt ena barn valde att bo bara hos sin pappa. 
En annan sorg kom när mitt andra barn, ett år senare, valde att bo bara hos mig. 
Jag hade önskat att båda mina barn hade velat träffa både sin pappa och mig lika mycket - eller åtminstone oftare än hur det har blivit.

Under livet får vi alla uppleva sorger och besvikelser.
Men en viktig sak som jag har lärt mig de senaste åren är att livet verkligen händer för oss, och inte emot oss. 
Det handlar om att vi behöver jobba med oss själva och vår tolkning av oss själva och livet. 
Jag gjorde det genom att bl.a. lyssna på Johannes Hansens podcast. 
Han sa ungefär såhär: "Så länge som din story inte för dig framåt så är ingen intresserad av höra den. 
Annat som hjälpte mig var när jag hittade Strive Platform, där jag kunde berätta om mina trauman och på så sätt börja läka ännu mer samt även kunna hjälpa andra i liknande sits. 

Jag har lärt mig massor, främst om mig själv. 
En sak är att jag har behövt lyssna mer på mitt hjärta än på mitt ego. 
Mitt ego har bara hållit mig fastkedjad vid min ilska, besvikelse och sorg. 
Mitt hjärta har låtit mig få känna alla känslor men har sedan hjälpt mig att se saker och ting ur andra, mer kärleksfulla och utvecklande, perspektiv.
Låter det flummigt?
   Det är faktiskt inte så flummigt. 
Tänk såhär istället... 
Om du ser saker och ting ur ett egoistiskt perspektiv så bryr du dig ju inte om dina medmänniskor utan enbart dig själv och dina egna intressen. 
Om du ser saker ur ett kärleksfullt perspektiv så tänker, och ser, du istället helheten och försöker agera utifrån vad som skulle kunna vara det bästa för alla.
   Vilket vore bäst?

Jag vill betona att jag är långt ifrån klar med mina egna personliga utveckling. Men jag lär mig hela tiden, och vårdnadstvisterna som varit har fått mig att växa. 
   Jag har lärt mig att våga ha lösa tyglar gentemot mina barn. Att sluta lyssna på egot när det gäller dem och låta de ta sina egna beslut. 

Jag hyser inget agg gentemot den person som stämde mig. 
Jag ogillar handlingen, men inte personen. 
Anledningen är att personen ifråga är en viktig del i mina barns liv. 
På det stora hela kan jag även förstå handlingen.
Däremot anser jag att det inte finns några ursäkter. 
Så jag förlåter personen.
Jag förlåter inte handlingen.
Det är skillnad. 

 
   

 

Ibland är livet verkligen bara så vackert, i all sin enkelhet…

Ibland är livet verkligen bara så vackert, i all sin enkelhet…

Det var så tyst och fridsamt där jag satt för några timmar sedan.

Bara någon enstaka bil hördes då och då från vägen längre bort.

Jag hade valt att luta mig mot en stor sten och blicka ut över ängen, himlen och träden.

Jag blundade, andades djupt.

Så mindes jag den period i mitt liv när jag hade känt att jag inte orkade finnas kvar längre. Det var inte bara en, utan flera gånger, som jag hade tankar om att sluta leva…

Den perioden upplevde jag bland det värsta hittills…

Så mycket sorg, ilska, frustration, maktlöshet och hjälplöshet som jag kände då…

Så många jobbiga känslor som for inuti mig som en stormvind.

En storm som varade i sju evighetslånga år.

En storm orsakad av att jag tvingades in i vårdnadstvist, inte bara en gång utan två gånger…

Då fanns det många stunder som jag inte ville leva längre.

För smärtan som skar inom mig av att se mina barn må så dåligt – och att jag inte hade styrka nog att stötta dem, för att jag ständigt trycktes ner av andra – gjorde så ont att jag då inte mäktade med att känna…

Ikväll satt jag där på stenen och kände tacksamhet.

Jag reste mig upp och tog några steg längre ut på ängen.

Viskande sa jag ”Jag är så tacksam för att jag valde livet… Tack för att jag får uppleva allt detta… Jag vill inte missa en minut...!”

Tystnaden, som hade varat ända tills då, bröts av att en fågel kvittrade till bland träden.

Djup kärlek fyllde mig och jag berördes till tårar. Tårar av ren lycka. Det var tyst en stund, men så hörde jag åter hur fågeln kvittrade. Denna gång hörde jag hur fågelns sång förflyttade sig mot stigen jag hade kommit ifrån. Långsamt tog jag några steg tillbaka mot stigen, men tvingades stanna då fler tårar letade sig fram. Jag blundade och andades djupt och lugnt, välkomnade känslan av tacksamhet och lycka. Ett prassel fick mig att öppna ögonen. Där, ganska nära, stod ett rådjur och betraktade mig. Kärlek bubblade upp inom mig igen. Kärlek till att jag, i den tidigare så länge tysta skogen, fick två sådana direkta svar på mina tacksamma viskningar.

Ibland är livet verkligen bara så vackert, i all sin enkelhet…